Recension: Taj Rasoi, Göteborg

"Taj Rasoi är stans bästa indier. Utan konkurrens!"
Det brukar jag säga när folk kommer dragandes med att Maharani (eller Matahari som jag tydligen trodde att det hette) är så himla bra eller Bombay eller, gud förbjude, King of India.
Nej, inget har gått upp mot Taj Rasoi, den lilla intima restaurangen på Södra vägen. Världens trevligaste personal, världens godaste mat, mysigt.
När jag är sugen på indiskt, är jag bara sugen på deras mat. Ingen annan halvmesyr.

Så, i fredags, hade Henrik och jag bestämt att vi skulle köpa med oss mat därifrån för att äta framför På spåret (det var en fantastisk plan, mind you). Jag hade försökt boka bord tidigare i veckan med beskedet att det var fullt, men take away kändes okej en fredag som denna.

Sagt och gjort. Jag åker ner till stan, går in. Blir inte bemött på samma trevliga sätt som man blivit tidigare. Känner direkt på stämningen att något är på tok. De som sitter vid borden är knäpptysta och ingen ser ut att ha fått sin mat. Jag går fram till disken där det redan står ett gäng på sju-åtta peroner som väntar. Bakom disken står en äldre och en yngre man och diskuterar livligt med ryggen åt alla väntande. Fem minuter går, tio, en kvart. Ingen av oss har ännu fått hjälp och personalen fortsätter att ignorera oss. Men så händer något. Den yngre mannen börjar med ens att bära ut mat till bordsgästerna, medan den äldre mannen fortsätter att fumla runt bakom disken, fortfarande ignorerandes alla som väntar. Någon av bordsgästerna reser sig upp och börjar vifta med sitt betalkort och säger "Vi måste verkligen få betala nu, vi har bråttom iväg".

Igen reaktion. Telefonen ringer konstant, ingen svarar i den heller.

Jag, som känner att hungern börjar bli outhärdlig, sträcker mig över disken och försöker få den äldre mannens uppmärksamhet. Och så, ett livstecken.
"Jaha, vill du beställa".
Vad som följer är det mest tragikomiska som hänt mig i restaurangväg (förutom mannen som jobbade på Café Mera i Stockholm. Inget slår hans förvirring.).
Jag får veta att de inte kan ta emot take away-beställningar just nu. De har tydligen slut på påsar att bära iväg lådorna i. Efter lite övertalning om att påsar är mitt minsta problem just nu och att jag nog kan fixa något att bära maten i får jag så äntligen beställa.

Jag berättar att jag vill ha en nummer 36, Channa Masala och en nummer 39, Aloo Ghobi.
Han skriver 26 (ej vego).
Jag upprepar att nej, ingen 26, vi vill ha 36 och 39.
Han skriver 26 + 30 (inte heller den veganok).
Jag börjar tappa tålamodet. NEJ. Säger att vi inte vill ha någon av dessa, att vi är vegetarianer och att det är jätteviktigt att det här inte blir fel.
Vi börjar om igen. Han skriver 29 (kyckling). "En 29 och vad mer?"
Ni förstår, det här håller på att urtarta. Efter några fler felhörningar är jag så försäkrad om att beställningen blir rätt.
Sätter mig och väntar.
En halvtimme går. Henrik kommer förbi efter repet och sätter sig också och väntar.
Den äldre mannen kommer fram och frågar. "Hej, vill ni beställa".
Jag som för länge sedan tappat tålamodet väser att vi redan har beställt, för en halvtimme sen.
Han lyser upp "Jamen just ja, 36 och 39. Det har varit färdiga länge".

När Henrik och jag går därifrån tittar vi på varandra, halvt chockade, väldigt irriterade, men framförallt med insikten om att vår indiska restaurang är död för oss. Vår tolkning är att de bytt ägare och vi bestämmer att om maten inte är som den brukar vara är det här sista gången vi går dit. Någonsin. Och det är ett beslut med mycket sorg i hjärtat.

Men hur var maaaaten då? undrar ni säkert.
Den var precis lika fantastisk som alltid. Channa Masala (kikärtor i masalasås) var stark, mustig och helt lysande. De hade toppat den med färsk koriander som visade sig vara en fantastisk idé. Aloo Ghobi (blomkål och potatis i kryddstark sås) var också vidunderlig, precis lika god som den alltid varit. Naan-brödet var perfekt.
Helt enkelt stans absolut godaste indiska mat.

Så, dilemma, vi har en restaurang med historien sämsta service, men också historiens godaste mat. Det enda sättet att lösa det är att hoppas på att det vi bevittnade bara var en extremt dålig dag.